Förlåt mitt barn!

Ibland kan jag tänka att om det bara var jag och Ana-Mia så skulle det kanske inte vara så jobbigt att leva tillsammans med henne. Jag skulle ju vara trött och ha ont i kroppen självklart, men då skulle "hon"bara vara min fiende. Bara skada mig. Nu gör "hon" även illa min familj.

Det värsta "hon" har utsatt mig för var en sen eftermiddag i april 2008. Jag hade inte ätit nån fast föda på 4 dagar, bara druckit kaffe och käkat bantningspiller.

Jag hade varit inne på toaletten och skulle gå ut,,,,det knöt sig i hela kroppen och jag föll ihop. Jag lyckades krypa till toadörren och öppna den. Sen slängde jag mig ut och hamnade på hallgolvet.
"Min" Henrik satt i rummet bredvid och tittade på tv, han hörde mig inte. Men det gjorde "pojken". .... då var han 4 år.
Han såg mig ligga på golvet, jag skaka,jag dregla, jag hade kramp.
Han hämta Henrik som ringde min mamma som kom direkt. Hon ringde ambulans.

Min älskade pojke satt vid min sida under hela tiden jag låg där på golvet. Han höll min hand, klappade mig på kinden och läste bok för mig. Han titta på mig och sa att allt skulle bli bra. Stackars barn.

Ambulansen kom och vi åkte iväg.
Det var en manlig ambulanssjuksköterska som tog hand om mig på vägen in till akuten. Han frågade om jag hade tagit anfetamin!!!! Han tyckte att det såg så ut på mina ögon.
Jag blev så ledsen över att nån trodde nåt sånt om mig. Jag ville skrika åt honom, men orkade inte,,, det jag fick fram var att jag hatar mat, jag vill inte mera.
Jag såg att han blev helt stel i hela kroppen, han fick tårar i ögonen. Sen tog han min hand och sa: -Gör inte så här mot dig själv och din familj, tänk på din son. DU KAN DÖ!

Han berätta att han har en dotter som är lika gammal som mig,hennes hjärta stanna. Dom fick igång henne igen. Men hon bara ligger, orkar inte.

När jag låg där i ambulansen tänkte Ewa: Jag är rädd. jag villa ha hjälp.
Ana-Mia: Vad gör det?? Du är ju smal! Vi klarar det här!

Jag fick ett rum och en sköterska kollade trycket och tog några prover. Sen öppnades dörren och där stod han,läkaren.Han som skulle rädda mig från Ana! Han som skulle ta hand om mig. Lägga in mig på tvångsvård. Även om inte Ana ville ha hjälp så ville faktiskt JAG ha det. För första gången kände jag att jag VILLE!


Han gjorde lite olika tester på mig. Sen så berätta han för mig att jag var tvungen att äta och dricka. Anars mår inte kroppen bra.
Efter det skrev han ut mig mot min vilja,,,jag åkte hem.

Ana-Mia hånflinar åt mig och säger: -Du får ingen hjälp för att du är så jävla fet.
Jag vägde då 51kg, mitt mål var att gå ner 10kg till, jag ville ju få hjälp nu.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det fick gå så långt.
Vad har jag gjort?!

Förlåt min älskade pojke! Förlåt för att du fick se din mamma ligga där.

Tack Boris, Henrik och mamma för ni räddade livet på mig den gången!