En vanlig dag med Ana-Mia

Jag kan tänka mig att dom som inte känner mig så väl kan tänka att Ewa ser väl inte ut att svälta eller ha problem med maten. Men det är ett helvete!! Även om det inte alltid syns på mig så finns tankarna och beteendet där. Därför tänkte jag att detta inlägg ska handla om en helt vanlig dag när jag och Ana-Mia umgås.

Jag vaknar upp på morgonen och har garanterat drömt om mat och vikt. Ångesten sitter på sängkanten och bara väntar på att jag ska vakna.
Sen är det toan som gäller och sen vågen. Jag väger mig VARJE morgon!
Har jag gått ner nånting i vikt så klappar Ana-Mia mig på axeln och berömmer mig. Det är bara fortsätta som dagen innan säger hon och ler.
Om vågen visar upp så kommer ångesten sakta men säkert och tar över hela min kropp. Då är det att hoppa över frukosten och ge sig ut på en långpromenad. Jag tänker innan jag går att jag bara ska gå ta 1 timmes promenad, men oftast slutar det med 2 timmar. Ana-Mia vill inte gå hem.
Ana-Mia skriker åt mig att jag är fet,ful,misslyckad,svag mm.
När nån säger till mig att jag inte alls är tjock och att jag duger precis som jag är, så säger "hon" att dom ljuger för mig, att dom skrattar bakom ryggen på mig.
Jävla röst!
Varför har just jag fått den efter mig?

Den veckan som jag bara har Bianca hemma så är Ana-mia med mycket och jag låter henne styra och ställa. När jag har Boris så måste jag på ett annat sätt. Han ser,,,han vet. Jag vill inte att mina barn ska lida för min Fiende. Jag vill vara en bra mamma,en helt vanlig mamma....

En "vanlig" lunch består oftast av varma koppen och en knäckemacka.
Kvällsmat kan vara lite mera, men då blir det ångest till efterrätt.
Är jag ensam så tvingar Ana-Mia in mig på toaletten och så kräks jag och hon hejar på. Hennes röst kan vara så jävla övertygande.

Min psykiatrisköterska säger att jag inte behöver kräkas att jag inte går upp i vikt av att äta. Men det är inte bara maten som vill ut, det är all jävla ångest också. Den som har känt ångest vet att det är skönt när den försvinner, min försvinner när jag har kräkts. Helvete!!
Helst vill jag att det ska räcka med en kram,,,ett vänligt ord och den är borta.

En vanlig dag för mig är när mina tankar kretsar runt maten och hur fet jag är. Hur jag ska övervinna Ana. En ovanlig dag är när hon inte är hos mig....men det var länge sen nu.

En del utav dom som vet hur sjuk jag var för 1,5 år sen säger idag att jag ser frisk ut och att det ser ut som om jag mår bra.
Ewa tänker: Gud så skönt att dom säger så. Jag duger.
Ana-Mia säger att det är för att du är fet nu som du inte ser sjuk ut längre, men hon vet och jag vet att jag fortfarande är sjuk, men nu syns det inte.