Hur "ska" en äkta Pro-Ana se ut? Hur ska hon leva? Vad ska hon äta? Vad får hon för det?

Jag har (som tur är!) insett att det är en sjukdom. Att svälta sig är inte friskt. Jag önskar att jag en dag ska kunna säga det och känna att jag är frisk ifrån min ÄS. Jag har långt kvar,,,men en dag,,,jag hoppas,,,,

Det är inte alla som anser att ätstörning är en sjukdom. Det finns dom som tycker att det är en livsstil!

Jag har också sett det på det viset,,när jag var som sjukast, när jag njöt av att känna hunger,,,jag njöt av smärtan som jag kände i kroppen när jag inte åt.
Men när det hade gått ett tag så insåg jag att jag var sjuk. Jag hade inte kontrollen längre över maten, det var Ana_Mia som hade kontrollen över mig.

När jag ville bli en "äkta" Pro-Ana och såg min ÄS som livstil.

Att äta så lite som möjligt var ett bevis på att jag hade kontroll, jag var stark.
Det fanns inte för mig att jag skulle äta lagad mat.
När jag såg andra äta så blev jag avundsjuk medans Ana-Mia skratta åt dom som åt,,,intalade Ewa att dom blir feta,,du blir smal. Du vinner!
Jag tävla i hemlighet mot mina vänner, min familj, mina jobbarkompisar,,,mot alla.
Vad var mitt mål?,,,,Nu i efterhand ser jag att målet kunde ha blivet min död.

Hur ska en Pro-Ana se ut?
Benknotorna ska lysa genom skinnet, ju mera ben som "sticker ut" desto vackrare är man.
Samtidigt som man svälter ska man se fin ut. Hur går det ihop?

Jag tappade väldigt mycket hår, min hud sprack för jag var så torr. Naglarna var spruckna,hår började växa massor på ben och på rygg.
Det var en som sa att mina konturer runt läpparna inte syntes.
Jag var askgrå i ansiktet, mörk under ögonen.
Fan va snygg jag måste ha varit!!!!!!!!

OM man överlever kampen till att bli en "äkta" Pro-Ana så får man det efterlängtade Pro-Ana-armbandet,,,,,det finns verkligen,,,,men man måste kunna bevisa.

Hur går nu detta till?

Man är medlem på en Pro-Ana sida, där lägger man upp sin start-vikt och bilder på hur man ser ut.
Sen lägger man upp en diet plus förbränningsövningar, sen en målvikt.
Om man lyckas gå ner tillräckligt i vikt och man ser ut som ett vandrande skelett så kan man få ett armband.
Det finns en jury som bestämmer det.

Jag vet att det låter som att jag hittar på, men jag har själv försökt att få armbandet,,,som tur är misslyckades jag.

Jag hoppas att jag stolt kan få bära det gröna en dag:)

Ana står för Aneroxia
Mia står för Bulemi


Armband:
Ana=rött
Mia=lila
Återhämtning/tillfrisknande=grönt
Självskadning=svart

Orkar jag slåss en dag till?

Jag orkar inte stå emot henne längre!
Jag slåss med henne varje dag.
Hon börjar få övertaget.
Idag vann hon.


Jag har känt i ett par dagar nu att det har varit jobbigt. Känt mig nere.

Idag förstod jag vad det handlar om. Ana-Mia leker med mig!
Direkt när jag vakna i morse kände jag att det skulle bli en jävlig dag.

Började dagen som vanligt,,,vågen!
Det var inget kul alls.
Äter sen frukost. 2 stycken rostade mackor med keso och skinka på och så kaffe till det.
Sen blev det 1,5 timmes promenad.
Jag kände hur ångesten sakta men säkert kom smygande i hela kroppen. Den var stark. Jag kunde inte gå hem, jag bara gick och gick, trots att jag hade en tid att passa.

Sen blev det fika hos H:s farmor och farfar. Kaffe och dammsugare! Jag var tvungen,,,Ewa ville.

Hade jag vetat hur dagen skulle bli senare hade jag ALDRIG tagit kakan. Jävla ångest! Jävla monster!

Till kvällsmat blev det smörgås och varma koppen.
Kräks upp maten.
Ljuger för H.
Promenad i 1 timme,,,i ösregn.

Jag är rädd! Ska hon få vinna i morgon också? Kommer jag att orka stå emot henne?
Ska hon få förnedra mig en dag till?
Ska hon få mig och H bli osams igen?

Hon gör mitt liv till ett helvete!!!!!

Tack!

klarar jag mig utan henne?

Efter mitt förra inlägg så har jag fått fina och otroliga kommentarer!

Första gången jag läste dom blev jag glad, andra gången lite chockad, tredje gången fick jag tårar i ögonen och fjärde gången började att gråta och skaka.
Då insåg jag att det måste vara farligt att ha Ana-Mia i mitt liv! Andra människor är ju ledsna och rädda för att "hon" finns där.

Jag bara måste ju få bort henne nån gång! Men är jag redo att släppa taget om "henne"?!

Det kanske låter jättekonstigt i andras öron men jag är rädd för att släppa henne. Lika rädd som jag är att ha "henne" kvar hos mig.
I alla år är det hon som har fått bort min ångest när den har varit som värst!

När man har varit sjuk så länge som jag har varit så känns det som att det är en del av sitt liv, en del av den personen man är.
Det är svårt att ändra på sin personlighet men jag vet att jag måste! Annars äger Ana-Mia mig snart, och då äger hon mina barn, min H, min familj, mina vänner. Då äger hon ALLA!

När jag mår dåligt och inte vill äta, bara vill kräkas. När egot kommer fram, så brukar jag kolla på en filmsnutt.
Den kan få mig på andra tankar.
Den är så sorlig,,,,det kan vara jag,,,min familj.

Förlåt mitt barn!

Ibland kan jag tänka att om det bara var jag och Ana-Mia så skulle det kanske inte vara så jobbigt att leva tillsammans med henne. Jag skulle ju vara trött och ha ont i kroppen självklart, men då skulle "hon"bara vara min fiende. Bara skada mig. Nu gör "hon" även illa min familj.

Det värsta "hon" har utsatt mig för var en sen eftermiddag i april 2008. Jag hade inte ätit nån fast föda på 4 dagar, bara druckit kaffe och käkat bantningspiller.

Jag hade varit inne på toaletten och skulle gå ut,,,,det knöt sig i hela kroppen och jag föll ihop. Jag lyckades krypa till toadörren och öppna den. Sen slängde jag mig ut och hamnade på hallgolvet.
"Min" Henrik satt i rummet bredvid och tittade på tv, han hörde mig inte. Men det gjorde "pojken". .... då var han 4 år.
Han såg mig ligga på golvet, jag skaka,jag dregla, jag hade kramp.
Han hämta Henrik som ringde min mamma som kom direkt. Hon ringde ambulans.

Min älskade pojke satt vid min sida under hela tiden jag låg där på golvet. Han höll min hand, klappade mig på kinden och läste bok för mig. Han titta på mig och sa att allt skulle bli bra. Stackars barn.

Ambulansen kom och vi åkte iväg.
Det var en manlig ambulanssjuksköterska som tog hand om mig på vägen in till akuten. Han frågade om jag hade tagit anfetamin!!!! Han tyckte att det såg så ut på mina ögon.
Jag blev så ledsen över att nån trodde nåt sånt om mig. Jag ville skrika åt honom, men orkade inte,,, det jag fick fram var att jag hatar mat, jag vill inte mera.
Jag såg att han blev helt stel i hela kroppen, han fick tårar i ögonen. Sen tog han min hand och sa: -Gör inte så här mot dig själv och din familj, tänk på din son. DU KAN DÖ!

Han berätta att han har en dotter som är lika gammal som mig,hennes hjärta stanna. Dom fick igång henne igen. Men hon bara ligger, orkar inte.

När jag låg där i ambulansen tänkte Ewa: Jag är rädd. jag villa ha hjälp.
Ana-Mia: Vad gör det?? Du är ju smal! Vi klarar det här!

Jag fick ett rum och en sköterska kollade trycket och tog några prover. Sen öppnades dörren och där stod han,läkaren.Han som skulle rädda mig från Ana! Han som skulle ta hand om mig. Lägga in mig på tvångsvård. Även om inte Ana ville ha hjälp så ville faktiskt JAG ha det. För första gången kände jag att jag VILLE!


Han gjorde lite olika tester på mig. Sen så berätta han för mig att jag var tvungen att äta och dricka. Anars mår inte kroppen bra.
Efter det skrev han ut mig mot min vilja,,,jag åkte hem.

Ana-Mia hånflinar åt mig och säger: -Du får ingen hjälp för att du är så jävla fet.
Jag vägde då 51kg, mitt mål var att gå ner 10kg till, jag ville ju få hjälp nu.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det fick gå så långt.
Vad har jag gjort?!

Förlåt min älskade pojke! Förlåt för att du fick se din mamma ligga där.

Tack Boris, Henrik och mamma för ni räddade livet på mig den gången!

En vanlig dag med Ana-Mia

Jag kan tänka mig att dom som inte känner mig så väl kan tänka att Ewa ser väl inte ut att svälta eller ha problem med maten. Men det är ett helvete!! Även om det inte alltid syns på mig så finns tankarna och beteendet där. Därför tänkte jag att detta inlägg ska handla om en helt vanlig dag när jag och Ana-Mia umgås.

Jag vaknar upp på morgonen och har garanterat drömt om mat och vikt. Ångesten sitter på sängkanten och bara väntar på att jag ska vakna.
Sen är det toan som gäller och sen vågen. Jag väger mig VARJE morgon!
Har jag gått ner nånting i vikt så klappar Ana-Mia mig på axeln och berömmer mig. Det är bara fortsätta som dagen innan säger hon och ler.
Om vågen visar upp så kommer ångesten sakta men säkert och tar över hela min kropp. Då är det att hoppa över frukosten och ge sig ut på en långpromenad. Jag tänker innan jag går att jag bara ska gå ta 1 timmes promenad, men oftast slutar det med 2 timmar. Ana-Mia vill inte gå hem.
Ana-Mia skriker åt mig att jag är fet,ful,misslyckad,svag mm.
När nån säger till mig att jag inte alls är tjock och att jag duger precis som jag är, så säger "hon" att dom ljuger för mig, att dom skrattar bakom ryggen på mig.
Jävla röst!
Varför har just jag fått den efter mig?

Den veckan som jag bara har Bianca hemma så är Ana-mia med mycket och jag låter henne styra och ställa. När jag har Boris så måste jag på ett annat sätt. Han ser,,,han vet. Jag vill inte att mina barn ska lida för min Fiende. Jag vill vara en bra mamma,en helt vanlig mamma....

En "vanlig" lunch består oftast av varma koppen och en knäckemacka.
Kvällsmat kan vara lite mera, men då blir det ångest till efterrätt.
Är jag ensam så tvingar Ana-Mia in mig på toaletten och så kräks jag och hon hejar på. Hennes röst kan vara så jävla övertygande.

Min psykiatrisköterska säger att jag inte behöver kräkas att jag inte går upp i vikt av att äta. Men det är inte bara maten som vill ut, det är all jävla ångest också. Den som har känt ångest vet att det är skönt när den försvinner, min försvinner när jag har kräkts. Helvete!!
Helst vill jag att det ska räcka med en kram,,,ett vänligt ord och den är borta.

En vanlig dag för mig är när mina tankar kretsar runt maten och hur fet jag är. Hur jag ska övervinna Ana. En ovanlig dag är när hon inte är hos mig....men det var länge sen nu.

En del utav dom som vet hur sjuk jag var för 1,5 år sen säger idag att jag ser frisk ut och att det ser ut som om jag mår bra.
Ewa tänker: Gud så skönt att dom säger så. Jag duger.
Ana-Mia säger att det är för att du är fet nu som du inte ser sjuk ut längre, men hon vet och jag vet att jag fortfarande är sjuk, men nu syns det inte.

Pro-Ana finns överallt

Jag skrev i ett tidigare stycke att det kan vara bra för mig att få skriva av mig, att det kanske kan hjälpa mig att hålla Ana-Mia borta från mig. Men Ana-Mia finns inte bara i mitt huvud, hon äger en stor del av internet oxå.
Jag har själv varit medlem på en Pro-Ana-sida. Där finns det flera tusen medlemmar, båda tjejer och killar som peppar varandra till självsvält. Det finns bilder på hur man "borde" se ut, olika dieter och tävlingar. man kan även komma i kontakt med "Anor" som säljer olika preparat för att hålla hunger borta och andra bantningspiller.

Ett exempel på en tävling som jag själv var med i:

Vem kan gå ner mest i vikt på 2 veckor?!

Diet för denna tävling:

5 muggar svart kaffe/dag
4 glas med isvatten/dag (för att chocka magen och inte kunna äta nån mat)
1 äpple/dag ska delas upp i 4 delar och ätas under dagen.

Gärna 1 timmes promenad eller ett träningspass/dag.
OM man inte är stark nog att klara denna diet: KRÄKS!!!!!

Vinnaren är drottning/kung i en månad! Vi andra bugar för dig:)

Så kunde en tävling se ut. Om man inte klara dieten så fick man höra hur misslyckad man var, att man var svag.
Idag kan jag förstå att det är jävligt sjukt att hålla på så här men när jag var som sjukast så var det här en utmaning! Jag var duktig, hade kontroll.
Jag är livrädd för att hamna där igen,,,för risken är stor. Jag måste kämpa för att klara mig från Ana-Mia.
Tankarna finns hos mig varje dag, varje måltid,,,,kanske för alltid.

När man blev medlem på Pro-Ana-sidan fick man en välkomsvideo:
När du uppnått detta är du en sann Pro-Ana:)



Hur lätt är det för oss ätstörda om det finns överallt?! Jag vill stoppa detta!!
Jag kan själv känna när jag sitter och skriver om det här att det är lite dubbelt från min sida.
Ewa säger att det är fel,sjukt och det får inte bli så här igen.
Ana-Mia säger att det är rätt, det handlar om kontroll, man är stark. Hon vill komma tillbaka och vara min vän igen och inte min fiende. Men hon är inte välkommen!!!!

Vart finns hjälpen?

Vi är så otroligt många som lider av denna märkliga sjukdom. Att ha en ätstörning behöver inte alls betyda att man ser ut som ett vandrande skelett, man kan lika gärna vara normalviktig eller även överviktig. Det finns många som svälter sig ett tag och sen börjar hetsäta, dom är oftast inte underviktiga. Det finns dom som äter väldigt nyttigt och tränar, det kan oxå vara en ätstörning som inte syns. Nu menar jag inte att alla som äter sunt och rör på sig är ätstörda. Det är när tankarna finns där hela tiden och det blir ett tvång.
Som sagt det finns MÅNGA olika sorter.
Den ätstörning som jag har är väl en som inte riktigt har fått sitt namn än, nån läkare ville kalla den för Aneroxia Light, en annan visste inte alls vad den skulle kunna heta. En läkare sa att jag passar inte in nånstans. När jag var "intagen" på ätstörningsavdelningen för ca 1,5 år sen sa man att jag var för tjock om man gämförde mig med dom andra flickorna!!!! Dom kunde aldrig se till att jag hade rasat i vikt! Att jag inte åt!
Från mitten av februari 2008 till sista maj 2008 hade jag gått ner från 76kg till 50kg, men mitt BMI visade inte att jag var underviktig. Jag var tvungen att gå ner 2 kilon till. När jag vägde 48kg skulle jag få komma in och få dropp. Sen att jag inte hade kunna kissa på 2 dagar och bara kräktes när jag verkligen försökte äta, det spelade ingen roll.

Jag är så otroligt gald att jag hade min familj och alla mina vänner som alltid fanns där för mig. Annars hade jag inte kunnat sitta här idag och skriva på min blogg.
Dom fick det att vända! Jag slapp att banta ner mig 2 kg till. Jag fick min behandling,,,,av mina nära och kära!!!
Men tyvärr försvinner inte mina tankar och känslor omkring mat och min kropp. Det måste jag brottas med hela livet.

Inte Schizofren!

Kanske ska berätta vad Ana-Mia är. Det är min ätstörning som jag har levt med i 11 år. Varför kallar ja den för Ana-Mia? Dom som själva lider av den sjukdomen eller av nån annan anledning är insatt vet kanske att "vi" kallar den så. Rösten och drivkraften kallas för Ana-Mia. Ana står för Aneroxia och Mia för bulemi. Vad är nu skillnaden på dom två sjukdomarna då? Jo har man aneroxia så svältar man sig själv och bulemi så äter man och kräks sen upp maten. Jag har fått erfara båda sjukdomarna så därför dubbelnamnet Ana-Mia.
Om man en gång drabbats av Ana-Mia så är det väldigt svårt att bli frisk. Man får leva som en nykter alkoholist. Måste hålla sig borta från kräkningar och försöka äta regelbundet annars fastnar lätt i det igen. Tex magsjukan kan sätta igång det LÄTT.

Många tror att man framkallar ätstörning pga att man vill bli smal och börjar banta på ett fel sätt. Så kan det säkert vara för vissa, men inte i mitt fall.
Jag har alltid varit mullig och inte mått speciellt dåligt över det,,,visst har jag velat vara smal men aldrig tänkt att jag ska svälta. För mig börja det med helt andra tankar. Jag vill inte hänga ut nån så därför nämner jag inga namn. Så därför kallar jag honom för Krösus. Många vet nog redan vem det är och det kommer säkert att lysa genom om/när jag skriver om honom. Men hur som helst så började han att strula till saker och ting för mig redan när jag var ett litet barn. Jag skyller inte min sjukdom på Krösus men den ångesten han skapa.
Jag vet inte hur det kommer sig men helt plötsligt förknippa jag mat och ångest som samma sak. När jag åt kändes det jobbigt i kroppen och jag kräktes och allt kändes bra igen. Sen fick det fortsätta.
Det här är början på min historia om mitt liv som ätstörd.

Jag har valt att kalla denna blogg för Fuck You Ana-Mia för det känns lättare att vara arg på "någon" än något som man inte vet var det är och varför det har kommot till just mig.
Så jag är inte Schizofren när jag skäller på Ana-Mia ;)

Den här bloggen har jag skapat till min värsta fiende Ana-Mia!
Jag ska försöka beskriva för er hur hon är och hur hon påverkar mitt liv. Jag lärde känna henne för ca 11 år sedan. Då var hon ganska lätt att ha och göra med, jag kunde be henne lämna mig ifred om jag inte orkade med henne och be henne komma tillbaks om jag sakna henne. Många gånger trodde jag att hon bara ville mig väl. Hon trösta mig när jag var ledsen och kunde få mig att slippa känna ångest. Ju längre jag har lärt känna henne ju svårare är det att släppa taget om henne. Jag tror aldrig jag kommer att klara det, men kanske inte träffa på henne så ofta.

Hur ser Ana-Mia ut? Det är svårt att förklara. Det ända jag vet säkert är att hon är smal,,,nästan för smal,,,benig på nåt sätt. Det är inte snyggt och det ser inte friskt ut, men jag vill ändå se ut som henne.
Hur gammal är hon? Hon är lika gammal som jag,28 år. Men hon är som en snorunge som trotsar.
Jag hatar att hon finns i mitt liv!!!

Hon gör att jag mår dåligt,,,hon skapar ångest varje dag,,,hon berömmer mig vid fel tillfällen, när jag vet att jag gör fel och hon skriker och sparkar på mig när jag vet att jag gör rätt. Men varför är jag rädd för att släppa taget om henne?????