onsdag 19 augusti 2009

Orkar inte skriva mer.........

Just nu är det ett HELVETE!!!

5 kommentarer:

  1. Vi måste prata igenom det här nu känner jag.
    Förlåt om jag inte "tagit" upp ämnet sista tiden men jag försöker ta vara på de dagar då du är glad och skrattar ( fast jag egentligen vet att du mår skit). Vill bara blunda och hoppas att det ska vara bra med dig när jag öppnar ögonen igen...
    Önskar med hela mitt hjärta att vi kan hitta rätta hjälpen till dig.
    Fan, vi ska greja det här.
    Du och jag min ros.
    Älskar dig♥
    Tusen kramar Gisse

    SvaraRadera
  2. Fan nu är jag arg. Jävla armbandsskit! Jamen sätt dig och gör ett armband så blir du frisk eller? Muppar! Ursäkta, men va håller dom på med?!
    Ja nu har jag pratat med dig ja...Hehe Blir tokig, har dom passande utbildning till detta?!! Får jag numret ska jag ringa idioterna.
    /Gisse igen

    SvaraRadera
  3. Ge inte upp!!!Kämpa vidare!!!du kommer till slut gå segrande ut av detta.Jag vet inget om kampen du för men du kommer att vinna den.
    You go girl!

    SvaraRadera
  4. Trodde aldrig du skulle ha ätstörning så glad o en hel ylle tjej som du, men mycket kan dölja sig under ytan på varje människa, som man aldrig trodde om eller får reda på. Jag har så lite förståeelse för denna sjuka sjukdom, men skulle vilja ha mer, en liten ynka förståelse till. Så man kan hjälpa.När man själv börjar märka tendenser hos sin tonårstjej, då är man märkabart maktlös med denna lilla kunskap man har. Vad rör sig i huvudet på henne när vi tvingar henne att sitta o äta en skaplig normal portion mat o vad händer när vi inte ser på? Hur mycket ljuger hon om att hon ätit när frågan dyker upp? Vad ska jag som förälder göra och inte göra, för att det inte ska bli värre? Jaa du, maktlösheten som man känner när det rör sina barn går inte o beskriva så som med ätstörning kan jag tänka. Men jag hoppas jag gör det rätta så jag inte stjälper henne ännu mer.

    Jag håller med Gisse, finns det passande utbildningar för detta, för oss som tvingas se på och känner sådan maktlöshet. Skulle bara vilja säga ät för faan du är fin som du är, men vet att det inte hjälper.
    Kram på dej Ewa tänker på dej, du ska fixa det! <3

    SvaraRadera
  5. Nu låter detta konstigt, men jag önskar också att jag skulle kunna förstå denna sjukdom lite mera....VARFÖR????
    Hur kan det bli så här?
    I början är det kanske mycket med vikten, men till slut blir man verkligen rädd för mat. Panik av att tugga, av att svälja.
    Det värsta som finns är när nån tvingar i mig mat,,,det värsta som finns är när ingen tvingar i mig mat,,,,
    Jag vill att alla ska skita i mig samtidigt som jag vill bli räddad.
    Det är hemskt att må så här, men nånstans tror jag att det är värre för er anhöriga.

    Ibland när jag har ätit och ångesten kommer vill jag bara att nån ska hålla om mig,,,trösta mig och låta mig vara arg på maten och allt som ingår.
    Ta en promenad efter maten.
    Låt mig skrika gråta och vara arg!

    Testa!!!!
    Alla försök har ett värde.
    Jag tycker att det är otroligt skönt att min mamma vet. Hennes oro kan gå över i ilska men jag kan prata med henne. Hon förstår inte alltid men hon finns där.
    Som förälder gäller det bara att inte ge upp.
    Känner man det är det lite lättare.

    Tack för att ni tror på mig!!!

    SvaraRadera